'

Jag roade mig med att slå in julklappar igår. Vi började köpa saker till barnen redan på sensommaren. Jag tyckte min farmors "presentlåda" var en sån bra idé att jag gjorde en egen. Jag köper helt enkelt prylar som jag tror att något barn eller en vän kan ha andvändning för, när jag hittar det till ett bra pris någonstans.
På så vis är det bara att kika efter när någon fyller år i presentlådan om där finns något bra:)

Jag upptäckte att vi hade köpt mycket mer smått och gott än vad jag trodde. Jag valde ut tre presenter var till barnen och ett par gemensamma. Mer vill inte jag att de ska få när de dessutom kommer att få av mormor, morfar, farmor, farfar, faster och farbror, morbror och moster etc.

Jag vill inte att mina barn ska ha allt för mycket tingeltangel och prylar. Vi försöker att begränsa dem i vardagen, det är aldrig så att Charlie tjatar när man går i affärer för han är inte van att man köper något.
Jag vill att de ska se att saker har ett värde och uppskatta de saker de har.
Vi lägger undan och plockar fram saker i omgångar så att det ska vara intressant på nytt och nu när Charlie börjar bli lite större vill jag få in honom på mer fantasiutvecklande pysselprylar istället för bilarna som har varit det primära ganska länge.
Inte för att det är något fel med det. Det är inte bara såatt han köra runt och brummar med dem utan han använder dem att räkna med, organisera efter färger, leker rollekar, ger dem känslor och namn osv och det tycker jag är toppen:)

Eftersom att Charlie är i en sån där "härlig" ålder nu där han i princip glömt bort allt vad artighet heter, går bärsärk och bara ser sig själv (Jag vill, Jag kan, Jag ska, Min, Mitt) så tror jag att det är ännu viktigare att fortsätta hålla på att han måste kompromissa, inte få allt och dela med sin bror trots att det ibland känns lönlöst och som att dunka huvudet i väggen.
SÅ nu till jul har vi börjat träna på att Tacka (som han alltid varit jättebra på men nu när det gäller gäster så vägrar han i princip). Och inte att tacka föratt man måste och det är ett krav föratt få något, utan föratt de som ger presenter blir så glada när man visar att man tycker om dem och det de ger.
Att man måste dela med sig och turas om och varför det är viktigt och vad det innebär...

Ja.... Vi får väl se hur det går...
Jag hoppas och tror att om vi bara maler in (hjärntvättar ;P) in såna mantran i våra kids, så kommer det att sitta med dem i ryggraden, även om det som nu känns som att inte så speciellt mycket har effekt, så kanske det finns där när stormen har lagt sig...

Jag håller hoppet uppe iaf:) haha

När jag var yngre var jag rädd för en massa saker...

När jag var liten var jag rädd för monster under sängen, hajar i vattnet, jag var rädd för mörkret, getingar och läskiga gubbar, elaka tanter och äldre pojkar...

När jag gick på mellanstadiet var jag rädd föratt någon i klassen skulle få reda på att jag fick mens tidigare än alla andra, att mamma eller pappa skulle dö, att någon skulle skratta åt mig eller att bli kidnappad...

På högstadiet var jag rädd föratt någon skulle förstå hur rädd och osäker jag var på att göra fel, att någon skulle tycka att jag var ful, att bli skrattad åt eller ramla i korridoren...

På gymnasiet var jag rädd föratt alla skulle tycka att jag var dum, att bli tjock, att aldrig bli älskad, att inte lyckas göra något av mitt liv..

Nu.. 27 år gammal finns det bara EN sak i hela världen som skrämmer mig....

Att inte alltid lyckas med att skydda mina barn...

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=TdkNn3Ei-Lg

Jag började skapa ett nytt blogg konto på ny adress, började föra över mina gamla inlägg, men gav upp halvvägs och kände att...nä... precis som jag trodde tappade jag motivationen när jag kände att jag blev tvungen att sitta och skriva...
Så vi låtsas väl som ingenting så kör jag en snabb uppdatering på det "händelserika" livet som småbarnsmamma:)

Jag har kommit igång med skolan!
Min första kurs är klar och jag fick VG på den:) Trots att 3 av de 6 veckorna av kursen tillbringades med sjuka barn i hemmet. Jag är riktigt stolt över det.

Den andra kursen började för några dagar sedan och jag har lämnat in det första uppdraget. Det är nu samhällskunskap det handlar om och trots att jag är stor på samhällsfrågor och gärna debatterar och diskuterar så känns den här kursen enbart tråkig..

Jag är nu 27 år gammal!
Och det känns awesome:) Trots att "mm... nu är du nästan 30" kommentarenra haglar och att min lillasysters klasskompisar reagerade på min ålder med ett långdraget ooooj... haha.
En av flickorna körde den här: "Ina-Li kan du inte trolla så din syster blir liiite mindre gammal iallafall... HAHA!



Nybliven 27-åring och blivande 3-åring :)

På Söndag fyller världens bästa storebror 3 år! Min älskade busunge som utvecklas i raketfart! Han funderar diskuterar och drar slutsatser. Han uttrycker sig så fint " Jag älskar dig mamma", så roligt "Jag bakar stora tuttar", finurligt "Sam är liten sen när han blir större än mig också" och upprört " Du får inte vara här på mitt rum, då får du gå och sova nu".
Älskade hjärtegryn..




Sam har bestämt sig för att inte vara min bebis längre...
Han väger nu 10 kg. och är 77 cm lång! Han kryper på alla fyra, han ställer sig upp mot vadsomhelst han kommer åt och går runt möblerna. Han är så otroligt mysig och det är fantastiskt att se hur han ser på Charlie. Det är liksom superman i hans värld ;) Min lilla goding, som faktiskt måste vara min bebis ett tag till eftersom att han är den sista bebis jag har:)



Nu när vintern...ish är här känner jag mig oerhört osocial och tråkig. Jag glömmer bort att höra av mig till kompisar, jag tycker inte timmarna på dagen räcker till och det känns som att jag inte gör tillräckligt hur mycket jag än sliter. Jag har dåligt samvete över det och får "ingen kommer tycka om mig längre" nojor...

Men jag har kommit på att jag måste ta det och stressa av. Min vänner är bra vänner och det vet jag. De finns där om jag behöver och de vet att de kan ringa mig dygnet runt, trots att jag är kass på att höra av mig ibland. Det känns också lite som en anledning att blogga ibland när jag orkar. Min lilla ventil i vardagen typ...

Nåja...
Jag skulle gissa på att mina inlägg blir ganska sporadiska här, men jag skulle behöva spy ut lite mer galla över vardags fenomen jag stöter på, så jag slipper sitta och terra och irritera alla på ansiktsboken haha.

På återskrivande ;)

Vart tar dagarna vägen?

Kommer knappt ihåg vad som hänt i veckan, så vi skippar det..så..
På fredagen körde vi en lugn hemmakväll. Karln var ledig, så efter hans träning passade vi på att åka hem till hans bror föratt presentera kidsen för nytillskottet i familjen, deras fina lilla kusin som fått namnet Leoni <3.

Det bjöds på fika och vi gav födelsepresenter. Jag hade köpt en body som jag lät trycka upp en bild av Bon Jovi på, en av min svägerskas största idoler! En riktigt hårfager bild på honom som ung;) Vi hade också tillsammans med min mamma köpt ett babyalbum som jag tyckte var riktigt bra. Inget stereotypt fult rosa eller nåt sånt crap.

På lördagen var det full rulle från morgon till sen kväll.
Jag tog sovmorgon på bekostnad att resten av dagen blev ett stressmaraton, men himla trevlig ändå:) Jag började dagen med att gå och handla med nattens knut på huvudet, osminkad i mjukiskläder och obortade tänder. A sight for sour eyes fast tvärtom typ... Jag hade nämligen glömt att jag erbjudit mig att baka till kalaset vi skulle på senare på eftermiddagen. Ullis lilla Cornelia aka Colle fyllde 3 år! Så det var bara att bege sig ut och köpa ingredienser på morgonkvisten.
Det blev amerikanska muffins med vanilj/choklad/polka-smak. Gött måste jag säga.

Efter bakning och snabbfixtrixning var det off till kalas efter upp-plockning av min kusin Anna och kusinbarn Elliot på vägen. Kalaset var skitbra! Ullis bor ute på landet och vi körde utomhus kalas med korvgrillning, vindrickning för de som kunde (alltså inte jag :() och ungarna fick röja fritt. Prima måste jag säga:)



Kidsen får tårta efter grillningen.



Nöjd Charlie äter tårta.



Fina födelsedagsbarnet i mitten av tjejerna



Tummen upp för bra kalas där ungarna somnar i bilen på vägen hem så det blir tyst och harmoniskt några minuter;)

Senare på kvällen skjutsades Charlie över till svärmor för övernattning. Karln jobbade och jag hade bjudit över en gammal kompis på vin och skitsnack. Hur trevligt som helst och natten avslutades vid två.

I förmiddags var Thea med karl och tillhörande tre mysiga ungar på besök föratt spana in lillkatten "Hulda". Och resultat blev att kattfröken flyttar hem till dem när hon är avmaskad och uppgödd:) Så himla nöjd över att även denna lilla kisse kommer till ett bra hem och hon är så jäkla mysig så det borde gå toppenbra!



Hon och Sam kommer nog att sakna varandra dock ;) Lovilove

Jag försöker i månt och mycket att vara en väldigt öppen och fördomsfri person.... Eller nej, nu ljög jag. Jag ÄR öppen men jag är sjukt fördomsfull.

Inte så mycket om stora kontroversiella saker som invandring, och religion. Där försöker jag att istället vara uppdaterad och påläst....Eller jo, nu ljög jag igen. Amerikaner (eller snarare USA) har jag mycket fördomar om... Men vafan kolla på Jerry Springer, Bill O´Reilly, Extreme home makeover,deras ekonomisystem och George.W. Bush. Kom igen liksom.

Men iallafall...
När det kommer till grejer som namn tillexempel är jag extreeeemt fördomsfull. Jag insåg inte hur mycket tills nu när jag sitter och väntar på att svågern och svägerskan ska döpa sin lilla tös. (Som jag kommer älska preciiis lika mycket om hon så får heta Tingeling-Maräng eller Hulda-Sommar om någon nu tvekade på det)

Jag ser människor som döper sina barn till Cassandra, Melissa, Novalie och jag ser i mitt stilla sinne hur de här stackars ungarna i framtiden sitter under sina fläktar med hemanent i håret och röker sina prince lights medan de väntar på att Kenny/Sonny ska komma hem från mötet med soc-kärringen...
Och jag vill bara örfila upp mig själv!


Jag mår nästan fysiskt illa av namnet Moa och jag får för mig att de som krånglar till stavningen på helt normala namn antingen inte tycker om sina barn eller inte tog del av svenska grammatikundervisningen på gymnasiet, eftersom att många namn inte ens uttalas korrekt med alternativa stavningar (Cevin=Sevin t.ex.).

Men hursomhelst...Det ska väl för fasiken jag strunta i!

Jag är inte allvetande. På samma sätt som att ens mor och farföräldrar sa att man aldrig skulle få en anställning om man tatuerade sig, på samma sätt är man ju inte dömd till ett liv i misär bara föratt vissa (läs jag) tycker att man har ett värdelöst namn. Det finns ju minst lika många som ogillar mina barns namn, de ligger säkert på familjelivs white-trash lista, men jag och min sambo valde ju dem föratt vi tycker om dem precis som jag antar att alla andra gör med de namn de väljer till sina avkommor...

Nej. Jag måste helt enkelt "get of my high horses" och inse att nog ingen väljer sina barns namn specifikt föratt få mig upprörd.

Va? Var det någon som sa narcissist?

ja... På tal om något helt annat så är det ju bra att dagens småflickor tidigt får lära sig hur en riktig kvinna ska se ut...



Armarna!! For the love of god, kill it with fire!! (Läggs till i listan på saker som gör Tina arg...plats nr.4983753987429382973498)

I går var en oerhört mysig och hektisk dag! Det var inte många minuters sittande må jag säga...

Efter dagislämning började jag röja i hemmet. Det spelar ingen roll att man storstädade dagen innan, med två barn och tre(!) katter blir det kaos på två röda..

Mamma kom över föratt få hjälp att fixa det sista med sin hemsida. Hon är utbildad samtalsterapeut och håller på att starta upp en liten verksamhet. Om någon är intresserad av samtals, KBT-terapi är det här adressen!

Innan dess hade jag fått en sms från svägerskan med en förfrågan om jag ville komma upp till bb och hälsa på familjens nytillskott och sjääääälvklart försökte jag komma dit så fort jag bara kunde:) Den lilla pärlan är en kopia av sin mor, med lite lite inslag av sin far. Lillmysan! Vi hann prata lite om förlossningen och hur allt hade gått och jag längtar tills de kommer hem, så vi hinner umgås mer. Även om jag har plugget som börjar hoppas jag på att kunna umgås lite mer med min svägerska under mammaledigheten:)




Stoooolt faster!

Direkt därifrån var det hem och hämta present och äppel/kanel muffinsen jag bakat och åka hem till fröken Katja för att gratta lilla Elijah som fyllde ett i förrgår! Jag blev bjuden på ungefär en halv prinsesstårta av Elijahs far tillika Jons gode vän Marco. Det är alltid nice när någon skär upp en gigantisk tårtbit åt en så man kan äta utan att skämmas höhö;) Tack tack!



Goa lilla födelsedagsbarnet Elijah och lillgrodan Sam delar ett special moment:) Myskottar.



Jon skulle "springa" (mmhmm) blodomloppet med jobbet, så det var direkt hem och försöka roa kidsen som var ovanligt rabiata igår... Lillgrodan vägrade sova samtidigt som den stora härjade med legot. Han förstörde det fina huset jag så koncentrerat satt och försökte bygga upp:( Djävulsyngel...

Jag var helt slut efter det (ingen jäkla träning orkade jag med igår heller), så jag laddade ner wordfeud till mobilen. Jag satt och tyckte idioten jag körde med tog hundra år på sig tills jag insåg att man kunde ha fler games igång samtidigt... Jag är ju ett geni....

Nähe. Sätta på ansikte och dra iväg till ikea föratt leta barnpåslakanset som inte har bilar, pirater eller prinsessor på. Trött på det här jävla könsuppdelningstjafset i alla butiker.

Hörs!

Jag tycker definitivt att det inte borde heta föräldraledighet utan föräldraarbete sådetså!

Det nöt som kom på ideén med 15 h. förskola för barn som har föräldrar som går hemma med bebis, borde ha en bitchslap utan dess like!

- Nej, jag tror absolut inte att det är det bästa för barnet att ryckas ifrån vänner och rutiner på förskolan (som faktiskt också innebär trygghet) föratt vara hemma med en mamma eller pappa som lider av sömnbrist pga av vakna nätter med spädbarnet, där kanske den nya bebisen har kolik och därför kräver extra mycket, där det äldre barnet antagligen inte hinner få stimulans och uppmärksamhet i den utsträckning hen skulle behöva eftersom att föräldern antagligen skulle ha behövt sova samtidigt som bebisen föratt orka med, men nu inte kan det för det större barnet behöver den tiden.
Nu tycker jag absolut inte att det större barnet ska gå 100% på barnomsorgen när ena föräldern är hemma, men det är både orimligt och orättvist att de ska behöva bryta upp sin vardag pga av ett nytt syskon och att se tiden vi föräldrar spenderar med det "nya" barnet som ledighet.  9-13 Måndag till Fredag tycker jag skulle vara ett bra mellanläge. Och man betalar ju fortfarande för tiden de är där. Verksamheten ska ju liksom inte ses som betald barnvakt, man skaffar väl inte barn om man inte vill spendera tid med dem. Men det verkar som att de bestämmande inte inser vilket arbete det är att vara ensam med ett spädbarn och kanse ett till litet barn som inte klarar sig helt själv också samtidigt.

-Ja, men förr gick mamman hemma med barnen jämt utan att beklaga sig och de klarade minsann av det!

Förr gick kanske fler mammor i ens närhet hemma samtidigt, vare sig man hade småbarn eller inte och kunde därmed både socialisera barnen i hemmet och avlasta de andra mammorna. Förr var det mycket mer troligt att man hade äldre släktingar och grannar som hjälpte till. Förr tyckte man inte heller att det var lika viktigt med pedagogik och att se varje barns individuella behov. Det funkade också förr att ge ungen en dask i baken om de inte lyssnade på vad man sa, det betyder kanske inte att det är en bra idé.

Det var iiinte lätt att komma upp i morse, vaknade med nackspärr tio över åtta och fick släpa Charlie ur sängen till dagis. Han var dock glad hela tiden trots trötthet och jag fick det obligatoriska "Hejdå mamma!" med ett glatt frenetiskt vinkande när jag gick:)
Så himla underbart att han trivs så bra som han gör.

Efter en snabbsväng hemma begav jag mig till min kusin föratt klippa till frippen på henne och föratt gosa lite med lilla Vincent som är så jäkla go!



Kusin Anna med nya frisyren



Underbara lilla Vincent

Efter det var det bara att åka och hämta Charlie igen som var lite trött och inte ville följa med mig och handla, så jag droppade av honom hemma och tog en sväng till maxi och sen till pizzerian här vid oss för en en sen lunch till mig och Jon. Det var första gången vi köpte därifrån, men det kommer vi definitivt att göra igen, hur bra som helst!

Hela familjen var lite seg och hängig på eftermiddagen så jag tog kidsen och slängde oss i min och Jons säng och kollade på Tingeling. Det var himla nice och jag kunde nicka till en sväng, Awesome!

Senare kom jag på att det var en del grejer jag glömt att handla och Maxi hade ett schysst erbjudande på lego som jag hade missat, så jag tog Charlie med mig och så fick han käka lite på Max och åka rutchbana innan vi åkte vidare och handlade.



Efter hemkomsten har jag och karln lagat rabarberpaj och nu är det chill med adoptivbebiskissen;) Hon är förresten en tjej vet vi 100% nu:)



Nighty-night peeps!

Chris Medina- What are words

Inte bara en otroligt kass och banal låt, utan också det mest överhypade budskapet i världshistorien. Jag kan grunddragen i historien (som de också måste nämna varje gång pisslåten spelas på radio), att hans fästmö tydligen var med i en olycka ett tag innan de skulle gifta sig och blev gravt hjärnskadad/handikappad? Varför är det en sån jäkla prestation? Om samma sak skulle hända min karl så att han inte skulle kunna klara sig själv är det väl självklart och då menar jag självklart att jag hjälper honom på alla sätt jag kan och han vill, han är ju fortfarande den person jag älskar och vill vara med. Skulle någon sen hylla mig för det så skulle jag undra hur fan de var funtade och vad de har för syn på livet och kärlek om de tycker att det är en sån uppoffring..

Skulle han däremot bli en grönsak som varken vet vad som är upp och ner eller fram och bak så spelar det ju ingen roll vad jag gör, han är ju ändå inte kvar då. Jag vet vad han skulle vilja att jag gjorde dock... Det enda humana och värdiga, att han skulle få somna in men det är ju liksom inget alternativ här. Han skulle aldrig vara tacksam eller stolt över att jag valde att sitta och dadda honom istället föratt gå vidare i mitt liv och han vet att jag känner exakt samma sak.

Amerikaners syn på värdighet och uppoffringar är i mina ögon inget eftersträvansvärt eller mänskligt.

Nu vill inte jag vara "elak" och förringa Chris Medina, för jag tror väl och hoppas att låten var uppriktig och inte ont menad, men om hans stackars fästmö nu är så pass klar i huvudet att hon förstår den här låten (jag vet som sagt inte skicket hon är i), så skulle inte jag direkt se den som någon hyllningslåt till mig om jag var hon, utan snarare att han själv hyllar vilken awesome människa han är som fortfarande stannar kvar och hur tacksam hon borde vara över det...

Nää, jag fattar fan inte syftet med skiten. Han hade kunnat skriva en kärlekslåt till henne utan att slänga in att det faktiskt är av obligation och att ett löfte är ett löfte....? Jävla USA-mupp

Jag har blivit faster! Min svåger och svägerska fick tidigt i morse sin efterlängtade lilla gobit! En tösabit som hittills är namnlös och jag kan knappt bärga mig tills jag får gosigosigosa! Ville bara dela med mig:) Wiiiiie!

Min käre far har ju då ett torp, där en kattmamma finner det väldigt lämpligt att dumpa sina ungar (slampkattjäkel). När jag var gravid i sjunde månaden med Sam hittade vi de första. Två röda små kattpojkar som precis hade öppnat ögonen. Det var ju inget att göra... bara att ta hem de små odjuren och börja flaskmata...var tredje timme... I en sisådär månad tills de fick tänder och kunde börja få babykattmat.. Inte alls segt när man var på tjocken..



Men de var ju iofs sanslöst söta:)



Vi lyckades placera ut dem till vänner (när de var i lämplig ålder) och de har det toppenbra bägge två:) Jag kände mig som en awesome djurvän och trodde att mina kattuppfödardagar var över...

Nu var det ju då så att den här kattmamman (slampkattjäveln) hade dumpat tre nya kattungar i stallet ute i pappas torp. Han upptäckte det för några dagar sedan, men eftersom att de här var äldre lät han de vara innan han kunde hitta någon som ville ha dem på en gång eftersom att han tänkte att mamman fortfarande tog hand om dem. Men igår åkte jag, karln och kidsen ut dit föratt kika på kattungarna och kolla hur de hade det. Jag går först och hittar en röd kattunge död precis innanför stalldörren. En liten ynklig svart/grå/vit stackare sitter och försöker fräsa åt mig från sitt hörn, men orkar inte göra något motstånd när jag tar den...



Jag säger till Jon att inte låta Charlie gå in eftersom att den döda kattungen ligger där, så han får följa med mig in och ge kattungen vatten, medan Jon gräver ner den döda katten och tar upp jakten på den sista kattungen som vi vet ska finnas i närheten. Pappa hade berättat om den lilla svarta som var den som vågade sig ut mest på egna äventyr, så Jon väntade ut den eftersom att vi nu hade bestämt oss föratt ta hem de här med. Jag har aldrig sett magrare kattungar och vi vet inte om de kommer överleva... Särskilt den här på bilden över ligger ganska risigt till...
Tillslut fick han tag på den söta lilla surstöten som är här på bilden nedan:)


Han är nu oerhört social, nyfiken och kärvänlig :)

Så nu är det bara att bli kattmamma på nytt och sedan försöka hitta lika bra hem åt de här som de förra.... suck...

Man kanske skulle satsa på karriär som crazycatlady... Det finns ju liksom dokumentärer om alla andra sorters dårar i samhället så why not..

Nähe... Gå och ge den lilla (katten) lite välling dårå..

Just den här "vanliga dagen" var i förrgår. Jag har varit lite busy busy, men var duktig och tog bilder då...såå

Godmorgon!
Lillgrodan vaknade av larmet 7.45 och efter några minuters snoozande kommer storgrodan in och vill ha "nenne".




Charlie med sin frulle



Sliten mamma med sin frulle (kaffe kaffe kaffe kaffe)
(Jag bjuder på stöket i hemmet.... you´re welcome!)

Sen var det off to dagis! Charlie var tokglad för idag skulle det minsann grillas korv:)
När jag kommit hem analyserade jag bilden jag tog här ovan på mitt kaffedrickande och konstaterade att jag har tappat så sjukt mycket hår efter jag slutat amma Sam, så min redan höga (dubbelparkerings) panna hade nu även en begynnande satellitfrisyr! Så....



Chop chop!! Åååååh....



A lugg is born!

Efter det tog jag och lillen en promenad till stan medan karl var hos tandläkaren (= 700 spänn för å bli petad i munnen och höra att allt ser bra ut.... kunde jag ha gjort gratis..). Vi mötte upp min mor och lillebror Timmy och sedan även karln och gick och käkade husmanskost... Bra gjort är svenskt husman verkligen oslagbart! Karln fick sen stressa iväg och hämta storgrodan på dagis som dagen till ära (grillfest och allt) hade blivit målad som en katt! Mäkta stolt var han:) Tyvärr har jag ingen bild för lagom tills han blev hämtad hade han geggat ut det så pass att det mest var krigsmålning..

När karln senare drog till träningen bestämde jag mig föratt ta en lite längre promenad och handla med kidsen. Jätteskönt väder var det och Charlie var sanslöst medgörlig både på promenaden och i affären:) Lovely! Vi kollade på fjärilar och räknade lastbilar och aktade oss för mopeder..




Kidsen lekte lite efter hemkomsten (Fine, Charlie lekte och Sam dregglade på mattan), sen körde vi fredagsmys med fairtradevindrinkar ( obs! Vinet var helt Ok) och film:) Awesome helt enkelt!



Hörs!

Jorå såatt.... Sådär tjockt hår har jag ju...

1. Alla bra program börjar igen på tv! Sommarens skåpmatsrepriser blir ett minne blott. Ååååh Big bang theory och How i met your mother som jag har saknat er! Plus att jag längtar grymt mycket efter fortsättningen på the walking dead!


2. Den här jääääävla utomhushetsen är över. Nu behöver man inte ha panikångest och känna stress över att man inte "tar vara på den svenska sommaren" så fort man inte orkar hurta ut på stranden vid soluppgången. Äntligen får man vräka ut sig i soffan med en kopp kaffe och en bok utan dåligt samvete ( jag läser just nu "Den långa vägen ut ur helvetet" om Marilyn Manson. Himla bra hittills.)

3. Man slipper gå runt halvnaken! Hösten har de snyggaste kläderna och man (läs jag) slipper känna sig som en strandad albino-sjöko i jeansshorts och klibbiga linnen...puh..

Jag njuter för fulla muggar av vardagen, de mörka kvällarna, kolla på tecknad film och gosa med storgrodan när det regnar ute och att jag får plocka fram skinnjackan och höstdosorna:) Mys!

Idag har jag:

*handlat fyra tröjor på second hand= Miljövänligt


En svart kofta från h&m, en vit tröja från bik bok, en röd farfarstopp från gina och svart längre topp av okänt märke. Sammanlagt 160 kr.

* Köpt fairtrade vin.


Ååååh, vad jag är duktig..

Berättar senare om det var gott överhuvudtaget;)

Så mina goda gärningar idag går väl jämt upp med bensinförbrukningen då....?

Det höll en vecka...

Jag och karln är båda två riktiga drömmare...
Vi älskar att åka på roadtrips och kolla på drömkåkar i olika områden. Vi kan spatsera runt i olika kvarter bara föratt känna efter om det är en plats man skulle kunna trivas på. Förra veckan var vi på banken och startade upp ett riktigt sparkonto. Vi har även börjat fondspara (grejt timing va?). Men tanken är ju att vi ska kunna köpa ett boende iaf till Sam börjar i skolan, vilket är ett ganska realistiskt mål.

Det är ju också därför jag ska ta tag i skolan nu. Karln är ju utbildad och har fast inkomst, även om han också vill läsa vidare och få ut en magisterexamen om ett par år. Jag har dock ingen som helst aning om vad jag vill bli... Jag vet typ vad jag inte vill göra... allt det jag har jobbat med hittills ungefär.. Jag vill inte jobba inom vården, jag vill inte jobba inom förskolan, jag vill nog helst inte jobba så mycket med människor överhuvudtaget haha. Nåja, jag har något år av gymnasiestudier kvar innan jag behöver bestämma mig.

Men tillbaka till husdrömmarna. Jag var med min mamma på radhus visning idag. Kåken i sig var inte mycket att hänga i julgran, men efter vi hade tittat gick jag med kidsen till lekparken på området, en lekpark som jag själv lekte en del i som liten då mina kusiner växte upp i samma område och jag kände direkt att jag faktiskt själv skulle vilja bo där sen när det är dags att köpa... Så lugnt, så barnvänligt, så långt ifrån något jag någonsin skulle ha kunnat tänka mig innan jag fick barn.




Stor bra lekpark som Sam också gillade:)

Jaa... Man får se vart man hamnar i framtiden... både karriärmässigt och på boendefronten.

Inskolningen på dagis (nämen sorry, Förskolan då) idag var på hela 2 timmar! Fattar inte grejen... Jag får släpa ungen därifrån och muta med allt som går föratt överhuvudtaget få iväg honom... Tror liksom inte att det kommer att bli ett så stort problem att få honom att trivas. Ja, vad ska man säga... Jag och Katja passade på att gå och käka frulle på stan med småttingarna under tiden de stora huliganerna var på dagis och det var ju nice iaf.

Nu sitter jag och försöker peppa mig själv att komma iväg och springa femman i spåret... Känner mig lite lagom motiverad, men jag fick ett par ursnygga jeans av mina kära kusin igår och lyckades med nöd och näppe få på mig (läs pressa på för kung och fosterland), så jag lär ju styra upp det här med mammakilorna som är kvar.




Jag gillar dock min rumpa och vill inte bli av med den (avgudar tjejer med fylliga rumpor), men magen (som jag lite fint döljer ;)) gåtts to gå!

Den 17 Oktober är det dags..
Då börjar jag mitt intensivpluggande så jag äntligen ska få mitt slutbetyg och gå på högskolan med alla andra nötter som tror att det automatiskt gör dem allmänbildade. När jag var yngre var jag en sån där "titeldyrkare". En persons ord vägre bra mycket tyngre om det låg en titel bakom, vare sig it made sense eller inte. Jag har med åren lärt mig att en person som läser pga av intresse och en genuin vilja att lära sig mer om världen och inte pga att det tillhör kurslitteratur oftast har mer att komma med. Därmed inte sagt att högskola skulle vara dåligt, självklart inte! Men prestigen och prettotänket som kan komma med studentlivet är helt klart fjantig på många sätt och vis. Ta bara de där "villkräkasochslånånpåkäften" fula sparkdräkterna som vissa envisas med att använda. Obehagligt...

Men iallafall! Jag ska under återstoden av min mammaledighet få ihop 650 gymnasiepoäng... Ovärt! Men men. På sätt och vis känns det skönt att få något vettigt att göra. Även om barnen kräver sin tid och man inte direkt har mycket tid till annat, så blir det här ändå något viktigt jag gör för min egen skull och det känns grymt:)