Julklappshets
Jag roade mig med att slå in julklappar igår. Vi började köpa saker till barnen redan på sensommaren. Jag tyckte min farmors "presentlåda" var en sån bra idé att jag gjorde en egen. Jag köper helt enkelt prylar som jag tror att något barn eller en vän kan ha andvändning för, när jag hittar det till ett bra pris någonstans.
På så vis är det bara att kika efter när någon fyller år i presentlådan om där finns något bra:)
Jag upptäckte att vi hade köpt mycket mer smått och gott än vad jag trodde. Jag valde ut tre presenter var till barnen och ett par gemensamma. Mer vill inte jag att de ska få när de dessutom kommer att få av mormor, morfar, farmor, farfar, faster och farbror, morbror och moster etc.
Jag vill inte att mina barn ska ha allt för mycket tingeltangel och prylar. Vi försöker att begränsa dem i vardagen, det är aldrig så att Charlie tjatar när man går i affärer för han är inte van att man köper något.
Jag vill att de ska se att saker har ett värde och uppskatta de saker de har.
Vi lägger undan och plockar fram saker i omgångar så att det ska vara intressant på nytt och nu när Charlie börjar bli lite större vill jag få in honom på mer fantasiutvecklande pysselprylar istället för bilarna som har varit det primära ganska länge.
Inte för att det är något fel med det. Det är inte bara såatt han köra runt och brummar med dem utan han använder dem att räkna med, organisera efter färger, leker rollekar, ger dem känslor och namn osv och det tycker jag är toppen:)
Eftersom att Charlie är i en sån där "härlig" ålder nu där han i princip glömt bort allt vad artighet heter, går bärsärk och bara ser sig själv (Jag vill, Jag kan, Jag ska, Min, Mitt) så tror jag att det är ännu viktigare att fortsätta hålla på att han måste kompromissa, inte få allt och dela med sin bror trots att det ibland känns lönlöst och som att dunka huvudet i väggen.
SÅ nu till jul har vi börjat träna på att Tacka (som han alltid varit jättebra på men nu när det gäller gäster så vägrar han i princip). Och inte att tacka föratt man måste och det är ett krav föratt få något, utan föratt de som ger presenter blir så glada när man visar att man tycker om dem och det de ger.
Att man måste dela med sig och turas om och varför det är viktigt och vad det innebär...
Ja.... Vi får väl se hur det går...
Jag hoppas och tror att om vi bara maler in (hjärntvättar ;P) in såna mantran i våra kids, så kommer det att sitta med dem i ryggraden, även om det som nu känns som att inte så speciellt mycket har effekt, så kanske det finns där när stormen har lagt sig...
Jag håller hoppet uppe iaf:) haha
På så vis är det bara att kika efter när någon fyller år i presentlådan om där finns något bra:)
Jag upptäckte att vi hade köpt mycket mer smått och gott än vad jag trodde. Jag valde ut tre presenter var till barnen och ett par gemensamma. Mer vill inte jag att de ska få när de dessutom kommer att få av mormor, morfar, farmor, farfar, faster och farbror, morbror och moster etc.
Jag vill inte att mina barn ska ha allt för mycket tingeltangel och prylar. Vi försöker att begränsa dem i vardagen, det är aldrig så att Charlie tjatar när man går i affärer för han är inte van att man köper något.
Jag vill att de ska se att saker har ett värde och uppskatta de saker de har.
Vi lägger undan och plockar fram saker i omgångar så att det ska vara intressant på nytt och nu när Charlie börjar bli lite större vill jag få in honom på mer fantasiutvecklande pysselprylar istället för bilarna som har varit det primära ganska länge.
Inte för att det är något fel med det. Det är inte bara såatt han köra runt och brummar med dem utan han använder dem att räkna med, organisera efter färger, leker rollekar, ger dem känslor och namn osv och det tycker jag är toppen:)
Eftersom att Charlie är i en sån där "härlig" ålder nu där han i princip glömt bort allt vad artighet heter, går bärsärk och bara ser sig själv (Jag vill, Jag kan, Jag ska, Min, Mitt) så tror jag att det är ännu viktigare att fortsätta hålla på att han måste kompromissa, inte få allt och dela med sin bror trots att det ibland känns lönlöst och som att dunka huvudet i väggen.
SÅ nu till jul har vi börjat träna på att Tacka (som han alltid varit jättebra på men nu när det gäller gäster så vägrar han i princip). Och inte att tacka föratt man måste och det är ett krav föratt få något, utan föratt de som ger presenter blir så glada när man visar att man tycker om dem och det de ger.
Att man måste dela med sig och turas om och varför det är viktigt och vad det innebär...
Ja.... Vi får väl se hur det går...
Jag hoppas och tror att om vi bara maler in (hjärntvättar ;P) in såna mantran i våra kids, så kommer det att sitta med dem i ryggraden, även om det som nu känns som att inte så speciellt mycket har effekt, så kanske det finns där när stormen har lagt sig...
Jag håller hoppet uppe iaf:) haha
Rädsla
När jag var yngre var jag rädd för en massa saker...
När jag var liten var jag rädd för monster under sängen, hajar i vattnet, jag var rädd för mörkret, getingar och läskiga gubbar, elaka tanter och äldre pojkar...
När jag gick på mellanstadiet var jag rädd föratt någon i klassen skulle få reda på att jag fick mens tidigare än alla andra, att mamma eller pappa skulle dö, att någon skulle skratta åt mig eller att bli kidnappad...
På högstadiet var jag rädd föratt någon skulle förstå hur rädd och osäker jag var på att göra fel, att någon skulle tycka att jag var ful, att bli skrattad åt eller ramla i korridoren...
På gymnasiet var jag rädd föratt alla skulle tycka att jag var dum, att bli tjock, att aldrig bli älskad, att inte lyckas göra något av mitt liv..
Nu.. 27 år gammal finns det bara EN sak i hela världen som skrämmer mig....
Att inte alltid lyckas med att skydda mina barn...
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=TdkNn3Ei-Lg
När jag var liten var jag rädd för monster under sängen, hajar i vattnet, jag var rädd för mörkret, getingar och läskiga gubbar, elaka tanter och äldre pojkar...
När jag gick på mellanstadiet var jag rädd föratt någon i klassen skulle få reda på att jag fick mens tidigare än alla andra, att mamma eller pappa skulle dö, att någon skulle skratta åt mig eller att bli kidnappad...
På högstadiet var jag rädd föratt någon skulle förstå hur rädd och osäker jag var på att göra fel, att någon skulle tycka att jag var ful, att bli skrattad åt eller ramla i korridoren...
På gymnasiet var jag rädd föratt alla skulle tycka att jag var dum, att bli tjock, att aldrig bli älskad, att inte lyckas göra något av mitt liv..
Nu.. 27 år gammal finns det bara EN sak i hela världen som skrämmer mig....
Att inte alltid lyckas med att skydda mina barn...
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=TdkNn3Ei-Lg
Mhm... Det gick väl sisådär va...
Jag började skapa ett nytt blogg konto på ny adress, började föra över mina gamla inlägg, men gav upp halvvägs och kände att...nä... precis som jag trodde tappade jag motivationen när jag kände att jag blev tvungen att sitta och skriva...
Så vi låtsas väl som ingenting så kör jag en snabb uppdatering på det "händelserika" livet som småbarnsmamma:)
Jag har kommit igång med skolan!
Min första kurs är klar och jag fick VG på den:) Trots att 3 av de 6 veckorna av kursen tillbringades med sjuka barn i hemmet. Jag är riktigt stolt över det.
Den andra kursen började för några dagar sedan och jag har lämnat in det första uppdraget. Det är nu samhällskunskap det handlar om och trots att jag är stor på samhällsfrågor och gärna debatterar och diskuterar så känns den här kursen enbart tråkig..
Jag är nu 27 år gammal!
Och det känns awesome:) Trots att "mm... nu är du nästan 30" kommentarenra haglar och att min lillasysters klasskompisar reagerade på min ålder med ett långdraget ooooj... haha.
En av flickorna körde den här: "Ina-Li kan du inte trolla så din syster blir liiite mindre gammal iallafall... HAHA!
Nybliven 27-åring och blivande 3-åring :)
På Söndag fyller världens bästa storebror 3 år! Min älskade busunge som utvecklas i raketfart! Han funderar diskuterar och drar slutsatser. Han uttrycker sig så fint " Jag älskar dig mamma", så roligt "Jag bakar stora tuttar", finurligt "Sam är liten sen när han blir större än mig också" och upprört " Du får inte vara här på mitt rum, då får du gå och sova nu".
Älskade hjärtegryn..
Sam har bestämt sig för att inte vara min bebis längre...
Han väger nu 10 kg. och är 77 cm lång! Han kryper på alla fyra, han ställer sig upp mot vadsomhelst han kommer åt och går runt möblerna. Han är så otroligt mysig och det är fantastiskt att se hur han ser på Charlie. Det är liksom superman i hans värld ;) Min lilla goding, som faktiskt måste vara min bebis ett tag till eftersom att han är den sista bebis jag har:)
Nu när vintern...ish är här känner jag mig oerhört osocial och tråkig. Jag glömmer bort att höra av mig till kompisar, jag tycker inte timmarna på dagen räcker till och det känns som att jag inte gör tillräckligt hur mycket jag än sliter. Jag har dåligt samvete över det och får "ingen kommer tycka om mig längre" nojor...
Men jag har kommit på att jag måste ta det och stressa av. Min vänner är bra vänner och det vet jag. De finns där om jag behöver och de vet att de kan ringa mig dygnet runt, trots att jag är kass på att höra av mig ibland. Det känns också lite som en anledning att blogga ibland när jag orkar. Min lilla ventil i vardagen typ...
Nåja...
Jag skulle gissa på att mina inlägg blir ganska sporadiska här, men jag skulle behöva spy ut lite mer galla över vardags fenomen jag stöter på, så jag slipper sitta och terra och irritera alla på ansiktsboken haha.
På återskrivande ;)
Så vi låtsas väl som ingenting så kör jag en snabb uppdatering på det "händelserika" livet som småbarnsmamma:)
Jag har kommit igång med skolan!
Min första kurs är klar och jag fick VG på den:) Trots att 3 av de 6 veckorna av kursen tillbringades med sjuka barn i hemmet. Jag är riktigt stolt över det.
Den andra kursen började för några dagar sedan och jag har lämnat in det första uppdraget. Det är nu samhällskunskap det handlar om och trots att jag är stor på samhällsfrågor och gärna debatterar och diskuterar så känns den här kursen enbart tråkig..
Jag är nu 27 år gammal!
Och det känns awesome:) Trots att "mm... nu är du nästan 30" kommentarenra haglar och att min lillasysters klasskompisar reagerade på min ålder med ett långdraget ooooj... haha.
En av flickorna körde den här: "Ina-Li kan du inte trolla så din syster blir liiite mindre gammal iallafall... HAHA!
Nybliven 27-åring och blivande 3-åring :)
På Söndag fyller världens bästa storebror 3 år! Min älskade busunge som utvecklas i raketfart! Han funderar diskuterar och drar slutsatser. Han uttrycker sig så fint " Jag älskar dig mamma", så roligt "Jag bakar stora tuttar", finurligt "Sam är liten sen när han blir större än mig också" och upprört " Du får inte vara här på mitt rum, då får du gå och sova nu".
Älskade hjärtegryn..
Sam har bestämt sig för att inte vara min bebis längre...
Han väger nu 10 kg. och är 77 cm lång! Han kryper på alla fyra, han ställer sig upp mot vadsomhelst han kommer åt och går runt möblerna. Han är så otroligt mysig och det är fantastiskt att se hur han ser på Charlie. Det är liksom superman i hans värld ;) Min lilla goding, som faktiskt måste vara min bebis ett tag till eftersom att han är den sista bebis jag har:)
Nu när vintern...ish är här känner jag mig oerhört osocial och tråkig. Jag glömmer bort att höra av mig till kompisar, jag tycker inte timmarna på dagen räcker till och det känns som att jag inte gör tillräckligt hur mycket jag än sliter. Jag har dåligt samvete över det och får "ingen kommer tycka om mig längre" nojor...
Men jag har kommit på att jag måste ta det och stressa av. Min vänner är bra vänner och det vet jag. De finns där om jag behöver och de vet att de kan ringa mig dygnet runt, trots att jag är kass på att höra av mig ibland. Det känns också lite som en anledning att blogga ibland när jag orkar. Min lilla ventil i vardagen typ...
Nåja...
Jag skulle gissa på att mina inlägg blir ganska sporadiska här, men jag skulle behöva spy ut lite mer galla över vardags fenomen jag stöter på, så jag slipper sitta och terra och irritera alla på ansiktsboken haha.
På återskrivande ;)
