'

Jag började skapa ett nytt blogg konto på ny adress, började föra över mina gamla inlägg, men gav upp halvvägs och kände att...nä... precis som jag trodde tappade jag motivationen när jag kände att jag blev tvungen att sitta och skriva...
Så vi låtsas väl som ingenting så kör jag en snabb uppdatering på det "händelserika" livet som småbarnsmamma:)

Jag har kommit igång med skolan!
Min första kurs är klar och jag fick VG på den:) Trots att 3 av de 6 veckorna av kursen tillbringades med sjuka barn i hemmet. Jag är riktigt stolt över det.

Den andra kursen började för några dagar sedan och jag har lämnat in det första uppdraget. Det är nu samhällskunskap det handlar om och trots att jag är stor på samhällsfrågor och gärna debatterar och diskuterar så känns den här kursen enbart tråkig..

Jag är nu 27 år gammal!
Och det känns awesome:) Trots att "mm... nu är du nästan 30" kommentarenra haglar och att min lillasysters klasskompisar reagerade på min ålder med ett långdraget ooooj... haha.
En av flickorna körde den här: "Ina-Li kan du inte trolla så din syster blir liiite mindre gammal iallafall... HAHA!



Nybliven 27-åring och blivande 3-åring :)

På Söndag fyller världens bästa storebror 3 år! Min älskade busunge som utvecklas i raketfart! Han funderar diskuterar och drar slutsatser. Han uttrycker sig så fint " Jag älskar dig mamma", så roligt "Jag bakar stora tuttar", finurligt "Sam är liten sen när han blir större än mig också" och upprört " Du får inte vara här på mitt rum, då får du gå och sova nu".
Älskade hjärtegryn..




Sam har bestämt sig för att inte vara min bebis längre...
Han väger nu 10 kg. och är 77 cm lång! Han kryper på alla fyra, han ställer sig upp mot vadsomhelst han kommer åt och går runt möblerna. Han är så otroligt mysig och det är fantastiskt att se hur han ser på Charlie. Det är liksom superman i hans värld ;) Min lilla goding, som faktiskt måste vara min bebis ett tag till eftersom att han är den sista bebis jag har:)



Nu när vintern...ish är här känner jag mig oerhört osocial och tråkig. Jag glömmer bort att höra av mig till kompisar, jag tycker inte timmarna på dagen räcker till och det känns som att jag inte gör tillräckligt hur mycket jag än sliter. Jag har dåligt samvete över det och får "ingen kommer tycka om mig längre" nojor...

Men jag har kommit på att jag måste ta det och stressa av. Min vänner är bra vänner och det vet jag. De finns där om jag behöver och de vet att de kan ringa mig dygnet runt, trots att jag är kass på att höra av mig ibland. Det känns också lite som en anledning att blogga ibland när jag orkar. Min lilla ventil i vardagen typ...

Nåja...
Jag skulle gissa på att mina inlägg blir ganska sporadiska här, men jag skulle behöva spy ut lite mer galla över vardags fenomen jag stöter på, så jag slipper sitta och terra och irritera alla på ansiktsboken haha.

På återskrivande ;)