5. Mina barn
Jag minns inte vad jag gjorde innan jag blev mamma. Jag kan inte förstå vad som då var sådär speciellt viktigt eller vad sjutton jag gjorde av all ledig tid! Men det jag minst av allt var beredd på var hur allt jag trodde mig veta omvärderades och det var lite som att tända lampan. Jag trodde mig inte vara kapabel till de känslor jag känner för mina barn. Självklart visste jag att jag kunde känna kärlek, herrejisses jag är inte känslolöst monster(...höhö..), men jag var inte beredd på hur det kändes att älska någon över allt, alla andra i hela världen på det obeskrivliga sätt jag nu gör. ..
Helt plötsligt så var det inte alls otroligt att det man hört om föräldrar som lyft bilar föratt få loss sina barn som fastnat under, skulle ha hänt. Man höjer knappt på ögonbrynet åt föräldrar som lyckats slå bort björnar och bergslejon som attackerat deras barn. Det är nu fullkomligt rimligt och logiskt.
Jag som förr inte ens ville ha barn någonsin...
Men det är utan tvekan det bästa jag gjort och jag någonsin kommer att göra. Ni är fantastiska mina älskade ungar!
Charlie
Jag och karln hade varit tillsammans i ungefär fem månader (men känt varandra i ca 3år) när jag plussade. Det var definitivt inte planerat men efter några veckor av kallsvett, oroliga diskussioner och panikattacker, bestämde vi oss föratt klara det och att bli de bästa jäkla föräldrarna någonsin! (Ska det göras så är det all in tamejtusan)
Graviditeten var nio månader hormonstormar! Jag grät konstant... allt från dansprogram till överkokta makaroner kunde få mig att bryta ihop...underbart. Föratt inte tala om tröttheten, illamåendet, att aldrig få sova bekvämt och den konstanta kissnödigheten.
Men det var otroligt häftigt att känna bebisen sparka och att se tuttarna växa sig större än mitt huvud..
V.36+3 med Charlie
Han föddes v. 38+2. Torsdagen den 4/12 -08. Förlossningen var vidrig, hemsk och skrämmande! Jag hann inte få smärtlindring förutom panikskapande lustgas och Jag har inget positivt att säga om den förutom att den trots allt var värd det när de la upp Charlie (kladdig och nasty till trots).
Han var en av de fulaste (Ja, han var ju det!) bebisar jag någonsin sett och jag älskade honom över allt annat från första stund.. Trots att det inte alls var den där självklara känslan att han var min som man hade läst var så självklart... Det här var ju en egen liten person som jag ännu inte kände och som jag inte alls såg mig själv i, men ändå...Åhhh vad jag älskade honom!
Min fina underbara storgroda här ca. 5 månader
Charlie är en oerhört go unge. Smart, lyhörd och omtänksam. Väldigt kärleksfull och gosig och hjälper gärna till. Han är även mitt uppe i en trtosperiod just nu och kan ha svårt att dela med sig, hans obligatoriska svar till allt är Nej! Han kan vråla i fönsterspräckarfalsett och han är världens snällaste storebror. Han har ett skitroligt minspel och pratar som Jodie Foster i filmen Nelly. Han älskar djur (särskilt hästar och hundar), han älskar att bada och bilar. Han kan blåsa upp näsborrarna så det får plats clementiner i dem typ och hans favoritmat är i princip allt han kan äta med händerna utan att bli för kladdig för då ska han ha servett på en gång. Min bästaste lilla banan!
Charlie banan lite över 2 år
Sam
Sam var någotsånär planerad. Vi hade tänkt vänta lite längre men tjuvstartade och blev gravida på första försöket. Jag var i zombiemode hela graviditeten. Jag var konstant trött och ännu mer sinnesförvirrad än någonsin. Det gick iiinte i många knop de nio månaderna..
Alla säger ju att andra barnet ska födas tidigare än det första... Någon missade att informera Sam om det..
Jag gick ju och väntade från vecka 37, men ville latkorven ut? Nääänää, inte alls. Men det värsta var ändå att såfort man ringde till någon trodde de att det var dags eller klart och man hörde riktigt besvikelsen när jag kanske bara ville ha någon att prata med just då haha...
Sam i magen
Jag vaknade på morgonen den 9/4 med molvärkar. Jag var då i vecka 41+0. Kunde det äntligen vara dags? Jag började på riktigt att tro att jag var skendräktig eftersom att ungen aldrig behagade komma, men nu jäklar höll värkarna i sig. Jon kom hem vid halvåtta efter att ha jobbat natt, trött och sliten redo för sängen när jag sa att det nog var dags;) Oh happy joy tror jag att han tänkte då(...).
Vi kom upp till förlossningen vid elva. Vi fick ett rum på en gång och jag fick på mig mätarmojänggrejen och blev sen undersökt... Hon var nog ganska ny tjejstackarn som grävde runt därnere på mig... Hon höll väl på och donade i ca 5 minuter innan hon kunde känna hur öppen jag var och hon bad om ursäkt och blev rödare i plytet ungefär var 30:de sekund..Jättemysigt.
Vi kunde strosa runt på sjukhuset ett slag och gick och fikade. Jag kunde andas bra genom värkarna och det var inte alls lika intensivt som med Charlie.
När vi kom upp igen kom min fd kombos (Ullis) mamma in och hälsade på:) Hon jobbar på förlossningen och hade precis gått på sitt skift. En barnmorska kom senare in och frågade om jag ville ha med henne (Ullis mamma). Jag sa att det var helt lugnt och tacka gudinnorna för det! Fyyfasiken vad bra hon var, lugn och saklig, baddade min panna och tvingade i mig vatten utan massa "åh, vad duktigt" hej och hå. Jag kände mig lugn och trygg och även fast jag sket på mig 115 ggr och jag fick epiduralen ca 4 minuter innan Sam föddes, så var det en jättebra upplevelse och känslorna var fortfarande lika mäktiga när jag fick upp honom på bröstet första gången (noga avtorkad och med en handuk emellan, precis som jag hade önskat i förlossningsbrevet, damn right;)) Vi bestämde oss då för att han skulle heta August...
När de lite senare skulle kolla syresättningen så var den väldigt dålig i fötterna. Jon hade åkt hem föratt packa och vila, men jag ringde då in honom när sköterskan direkt ville ta ner lillen till 69:an för undersökning. Efter vad som kändes som en evighet med miljontals stick i fötter, huvud, armar och ultraljud så fick vi veta att han hade en infektion i lungorna och jag och han fick stanna kvar i 4 dagar innan vi blev hemsläppta med antibiotika.
Skrutten ca 7 timmar gammal.
Det som ändå mitt i all oro var skönt med de där 4 dagarna var att vi fick tid för oss själva jag och Sam. Även om jag saknade Charlie som en tok, så fick jag lugn tid att börja lära känna min andra lilla groda. Han var redan från början så lugn, mjuk och kontaktsökande.
Sov bra och skrek nästan inget och det var precis som Charlie:)
När han var några veckor gammal bestämde jag mig för att han inte passade att heta August. Min älskade karl suckade och sa att jag fick göra som jag ville och efter lite tjat och gnat gick han med på namnet Sam och det tycker jag passar honom perfekt!
Nu, 3 månader gammal är han fortfarande en himla social unge. Han ler stort med sina djupa smilgropar och gurglar som en baby-chewbacca bara man tittar på honom. Sam älskar att sitta och veva med högerbenet föratt göra hög fart i babysittern. Han skriker i princip bara om man är för långsam med maten men då jäklar är det så att ådrorna pulserar i pannan på honom. Han älskar att få sova på mage och han är konstant gasig. Han är lättväckt (inte alls som brorsan) och har världens bästa morgonhumör. Han putar med läpparna när han fokuserar på att få tag om något och ger sig inte förrän han kan krama om det han har fångat (typ mammas eller pappas hand, nappen om man håller fram den etc.) med både famnen och benen. Min goa baby:)
Helt plötsligt så var det inte alls otroligt att det man hört om föräldrar som lyft bilar föratt få loss sina barn som fastnat under, skulle ha hänt. Man höjer knappt på ögonbrynet åt föräldrar som lyckats slå bort björnar och bergslejon som attackerat deras barn. Det är nu fullkomligt rimligt och logiskt.
Jag som förr inte ens ville ha barn någonsin...
Men det är utan tvekan det bästa jag gjort och jag någonsin kommer att göra. Ni är fantastiska mina älskade ungar!
Charlie
Jag och karln hade varit tillsammans i ungefär fem månader (men känt varandra i ca 3år) när jag plussade. Det var definitivt inte planerat men efter några veckor av kallsvett, oroliga diskussioner och panikattacker, bestämde vi oss föratt klara det och att bli de bästa jäkla föräldrarna någonsin! (Ska det göras så är det all in tamejtusan)
Graviditeten var nio månader hormonstormar! Jag grät konstant... allt från dansprogram till överkokta makaroner kunde få mig att bryta ihop...underbart. Föratt inte tala om tröttheten, illamåendet, att aldrig få sova bekvämt och den konstanta kissnödigheten.
Men det var otroligt häftigt att känna bebisen sparka och att se tuttarna växa sig större än mitt huvud..
V.36+3 med Charlie
Han föddes v. 38+2. Torsdagen den 4/12 -08. Förlossningen var vidrig, hemsk och skrämmande! Jag hann inte få smärtlindring förutom panikskapande lustgas och Jag har inget positivt att säga om den förutom att den trots allt var värd det när de la upp Charlie (kladdig och nasty till trots).
Han var en av de fulaste (Ja, han var ju det!) bebisar jag någonsin sett och jag älskade honom över allt annat från första stund.. Trots att det inte alls var den där självklara känslan att han var min som man hade läst var så självklart... Det här var ju en egen liten person som jag ännu inte kände och som jag inte alls såg mig själv i, men ändå...Åhhh vad jag älskade honom!
Min fina underbara storgroda här ca. 5 månader
Charlie är en oerhört go unge. Smart, lyhörd och omtänksam. Väldigt kärleksfull och gosig och hjälper gärna till. Han är även mitt uppe i en trtosperiod just nu och kan ha svårt att dela med sig, hans obligatoriska svar till allt är Nej! Han kan vråla i fönsterspräckarfalsett och han är världens snällaste storebror. Han har ett skitroligt minspel och pratar som Jodie Foster i filmen Nelly. Han älskar djur (särskilt hästar och hundar), han älskar att bada och bilar. Han kan blåsa upp näsborrarna så det får plats clementiner i dem typ och hans favoritmat är i princip allt han kan äta med händerna utan att bli för kladdig för då ska han ha servett på en gång. Min bästaste lilla banan!
Charlie banan lite över 2 år
Sam
Sam var någotsånär planerad. Vi hade tänkt vänta lite längre men tjuvstartade och blev gravida på första försöket. Jag var i zombiemode hela graviditeten. Jag var konstant trött och ännu mer sinnesförvirrad än någonsin. Det gick iiinte i många knop de nio månaderna..
Alla säger ju att andra barnet ska födas tidigare än det första... Någon missade att informera Sam om det..
Jag gick ju och väntade från vecka 37, men ville latkorven ut? Nääänää, inte alls. Men det värsta var ändå att såfort man ringde till någon trodde de att det var dags eller klart och man hörde riktigt besvikelsen när jag kanske bara ville ha någon att prata med just då haha...
Sam i magen
Jag vaknade på morgonen den 9/4 med molvärkar. Jag var då i vecka 41+0. Kunde det äntligen vara dags? Jag började på riktigt att tro att jag var skendräktig eftersom att ungen aldrig behagade komma, men nu jäklar höll värkarna i sig. Jon kom hem vid halvåtta efter att ha jobbat natt, trött och sliten redo för sängen när jag sa att det nog var dags;) Oh happy joy tror jag att han tänkte då(...).
Vi kom upp till förlossningen vid elva. Vi fick ett rum på en gång och jag fick på mig mätarmojänggrejen och blev sen undersökt... Hon var nog ganska ny tjejstackarn som grävde runt därnere på mig... Hon höll väl på och donade i ca 5 minuter innan hon kunde känna hur öppen jag var och hon bad om ursäkt och blev rödare i plytet ungefär var 30:de sekund..Jättemysigt.
Vi kunde strosa runt på sjukhuset ett slag och gick och fikade. Jag kunde andas bra genom värkarna och det var inte alls lika intensivt som med Charlie.
När vi kom upp igen kom min fd kombos (Ullis) mamma in och hälsade på:) Hon jobbar på förlossningen och hade precis gått på sitt skift. En barnmorska kom senare in och frågade om jag ville ha med henne (Ullis mamma). Jag sa att det var helt lugnt och tacka gudinnorna för det! Fyyfasiken vad bra hon var, lugn och saklig, baddade min panna och tvingade i mig vatten utan massa "åh, vad duktigt" hej och hå. Jag kände mig lugn och trygg och även fast jag sket på mig 115 ggr och jag fick epiduralen ca 4 minuter innan Sam föddes, så var det en jättebra upplevelse och känslorna var fortfarande lika mäktiga när jag fick upp honom på bröstet första gången (noga avtorkad och med en handuk emellan, precis som jag hade önskat i förlossningsbrevet, damn right;)) Vi bestämde oss då för att han skulle heta August...
När de lite senare skulle kolla syresättningen så var den väldigt dålig i fötterna. Jon hade åkt hem föratt packa och vila, men jag ringde då in honom när sköterskan direkt ville ta ner lillen till 69:an för undersökning. Efter vad som kändes som en evighet med miljontals stick i fötter, huvud, armar och ultraljud så fick vi veta att han hade en infektion i lungorna och jag och han fick stanna kvar i 4 dagar innan vi blev hemsläppta med antibiotika.
Skrutten ca 7 timmar gammal.
Det som ändå mitt i all oro var skönt med de där 4 dagarna var att vi fick tid för oss själva jag och Sam. Även om jag saknade Charlie som en tok, så fick jag lugn tid att börja lära känna min andra lilla groda. Han var redan från början så lugn, mjuk och kontaktsökande.
Sov bra och skrek nästan inget och det var precis som Charlie:)
När han var några veckor gammal bestämde jag mig för att han inte passade att heta August. Min älskade karl suckade och sa att jag fick göra som jag ville och efter lite tjat och gnat gick han med på namnet Sam och det tycker jag passar honom perfekt!
Nu, 3 månader gammal är han fortfarande en himla social unge. Han ler stort med sina djupa smilgropar och gurglar som en baby-chewbacca bara man tittar på honom. Sam älskar att sitta och veva med högerbenet föratt göra hög fart i babysittern. Han skriker i princip bara om man är för långsam med maten men då jäklar är det så att ådrorna pulserar i pannan på honom. Han älskar att få sova på mage och han är konstant gasig. Han är lättväckt (inte alls som brorsan) och har världens bästa morgonhumör. Han putar med läpparna när han fokuserar på att få tag om något och ger sig inte förrän han kan krama om det han har fångat (typ mammas eller pappas hand, nappen om man håller fram den etc.) med både famnen och benen. Min goa baby:)
Kommentarer
